Stolt huvudpartner till Rosa Bandet

Maries mamma blev ”fri” från cancern. Både cellgifter och strålning verkade ha fungerat enligt plan. Familjen kunde pusta ut. Hennes hår växte ut igen och hon började få tillbaka sin kraft.

”Vi fick tillbaka delar av den person hon var innan cancern, men vissa delar förblev förändrade. Vi förändrades allihop efter att ha gått igenom detta. Vi insåg att inget kan tas för givet – men vi blev också starkare som familj.”

Tyvärr blev inte lyckan så lång och 2021 kom beskedet att cancern var tillbaka. Det blev en ny omgång med cellgifter i hopp om att försöka bromsa spridningen, men utgången den här gången var dyster och definitiv.

”Cellgifterna tog inte som önskat och spridningen fortsatte. Mamma blev mer och mer sjuk. När vi fick veta att det inte fanns mer att göra, var det som att någon slog luften ur mina lungor, en gång till, men med större kraft än tidigare då hoppet nu försvann ihop med luften.”

Det följde en svår tid som var jobbig och svår att hantera.

”Att se sin mamma långsamt bli en annan person, en person du inte känner igen utan det är sjukdomen som gör sig sedd, med ljusglimtar som kommer ibland av den person du känner igen är något man inte kan förbereda sig för.”

Maj 2022 kom dagen de visste skulle komma.

”Det går aldrig att till fullo förbereda sig på hur man kommer att känna. Jag höll min mammas hand tillsammans med min pappa och bror, när hon tog sitt sista andetag. Allt var över och resten av vårt ”nya” liv utan henne började – famlandes i ett mörker av sorg, en ändlös saknad och känsla av overklighet.” Den första tiden tyckte Marie det var svårt att greppa att hennes mamma verkligen var borta för alltid. Hon var i chock och i en känsla av overklighet, som om hon befann sig i ett vakuum.

”Men innan man fick andas ut och landa i sina känslor så skulle begravningen planeras, allt runt detta som måste ordnas och för min pappa allt med bouppteckningen. Först flera månader efter att hon gått bort klarade jag av att stanna upp och verkligen bearbeta det som hänt. Det är en resa som pågår fortfarande än idag tre år senare. Idag är dock ryggsäcken lite lättare att bära än då och kommer bli lättare med tiden.”

Det finns ingen manual för hur man ska ta sig igenom att förlora någon nära.

”Varje situation är unik för varje person, även inom familjen och hur vi hanterade och agerade. Inget är rätt eller fel. Och även fast man sagt allt man vill säga och gjort det man vill få gjort just där och då, så finns det aldrig tillräckligt med tid eller ord eller gester som ska täcka upp för den tid man förlorar. Ingen tid känns lång nog!”

”Enda gången jag minns att hon grät, utöver den där dagen hon kom hem och berättade om cancern, var när de rakade av håret. Då syntes det också att hon var sjuk. Det gick inte att dölja, trots det fortsatt glada humöret som är en av många saker jag älskar med min mamma.”

Stinas familj har alltid umgåtts mycket och stått varandra nära. Så var det även när hennes mamma var sjuk, Men även om de var tillsammans så bar var och en av dem sin oro för sig själv.

”När en nära anhörig drabbas av cancer, tänker jag att man antingen kommer varandra ännu närmre eller glider ifrån varandra. Min upplevelse var att vi alla hanterade vår egen oro men med en och samma inställning – att det skulle gå bra. För att det måste göra det.”

Det finns ju inget rätt eller fel hur man som sjuk eller anhörig ska hantera en sjukdom som bröstcancer. Men Stina har pratat med sin mamma efteråt och sagt att hon önskat att familjen hade satt sig ner och checkat in, berättat hur var och en mådde.

”Jag har inget minne av att vi gjorde det. Alla bar på sina egna känslor. Visst hade jag mina vänner, kunde prata individuellt med mina syskon, min pappa och mamma. Men vad jag kan minnas satt vi inte ner och pratade, på riktigt, om hur perioden under behandlingarna påverkade och fick oss att må.”

Det är alltid fint att ha något att se fram emot och längta efter. Inte minst efter en svår och jobbig tid.

”Vi hade en inbokad resa som var en tydlig målbild, att den skulle vi uppleva och njuta av tillsammans. Den resan blev otroligt viktig för oss som familj.”

Idag är Stinas mamma frisk och de kan prata öppet om den tid då hon var sjuk. Men hon minns hur det var då, att de inte hade så lätt för att dela sina känslor.

”Det har på olika sätt format oss alla. Som 18-åring på väg in i mitt sista gymnasieår bar jag på mer än jag kunde sätta ord på. Min lillebror, som precis skulle flytta hemifrån, just i början av sin gymnasietid, kämpade med sitt. Min syster stod inför starten på universitetet, med helt nya utmaningar framför sig. Och min pappa, som alltid fixar och lagar, fick för första gången stå bredvid något han inte kunde förändra. Det enda vi kunde göra var att finnas. Och det gör vi idag - för varandra. Det är viktigt att vara tillsammans mot cancer. Inte ensam.”

Thomas berättar att bröllopet var fantastiskt fint och lika fantastiskt var det att Kristoffer blev bättre. I tre år såg hans värden och allt bra ut, ett tag pausade läkarna cellgifterna och minskade därefter dosen. Nu trodde de att han skulle klara sig. Men så kom ännu ett telefonsamtal.

”Kristoffer sa att cancern hade spridit sig. Vid en operation hade läkarna sett att den fanns i hela magen och helt tagit över. Ännu en gång fick han 3–6 månader, men nu förstod vi nog alla att det verkligen var en kort tid kvar.”

En torsdagskväll i maj 2024 ringde Kristoffer och sa att han kände sig konstig. Han hade svårt att minnas och uttrycka sig. Och han var väldigt, väldigt trött.

”Han försökte nog säga att det troligtvis var sista gången vi kunde prata ordentligt. Morgonen därpå var han lite piggare men blev hastigt sämre vid lunch. Jag kastade mig in i bilen och åkte dit. Då var han knappt kontaktbar.”

Plötsligt hade de där 3–6 månaderna blivit timmar.

”Det var inte så mycket kvar av min gamle vän när han låg där i sin säng. Han hade inga ord kvar men kastade ibland en blick över rummet, ibland något enstaka leende.”

Kristoffers närmaste vänner var samlade och satt vid hans sida. På kvällen kom hans tonårsbarn för att ta avsked. Två bleka pojkar kom in och sa "Hej pappa, hur är det?".

”Jag minns att Kristoffer hajade till, började kämpa för att sätta och upp. Jag hjälpte till och plötsligt lyckades han stå upp för att kunna krama om sina två tvillingpojkar. Ett väldigt gripande och otroligt fint ögonblick.”

Efter fyra dygn tog Kristoffer sitt sista andetag med familj och vänner samlade vid hans sida.

Under tiden då strålningsbehandlingen pågick skulle Stina ta studenten, en stor och speciell dag. För att den skulle få vara ”cancerfri” löste man det så att hennes mamma fick sin behandling tidigt på morgonen.

”Vi gick upp samtidigt den dagen, jag för att åka på champagnefrukost och hon för att åka två timmars bilfärd för att få strålning. Att hon fick göra det så tidigt gjorde att hon hann hem till mitt utspring och firande. Det är vi evigt tacksamma för.”

Stina tyckte att hennes mamma var tapper hela tiden, det var först när behandlingen var klar och allt visade sig ha gått bra som allt kom ikapp henne.

”Då bubblade känslorna fram och ångesten för vad som hade kunnat ske tilltog, samtidigt som vi andra andades ut. Jag förstod inte varför mamma inte kunde vara lika glad som vi andra över att allt gått bra. Samtidigt passade hon på att göra flera saker som hon alltid hade drömt om, som att skaffa motorcykelkörkort.”

Rädslan för att sjukdomen ska komma tillbaka finns alltid, även för att hon själv ska få samma diagnos.

”Att köpa rosa bandet är en viktig tradition för mig. Jag bär det med stolthet. Det är nästan som en symbol för vad min mamma och vår familj gått igenom. Att vi har klarat det här, vi har gjort det tillsammans. Jag skulle kunna köpa alla rosa band i världen för att slippa ha varit med om den perioden.”

Hon tycker det känns viktigt att försöka hjälpa andra genom att lyssna.

”Jag försöker alltid finnas som ett bollplank när personer i min närhet får liknande besked. Tänker att det ofta är lättare att prata med någon som gått igenom samma sak och förstår.”

Josefine berättar att det har varit många tårar som fällts under det här året.

”Mamma har varit väldigt stark genom allt. Eller ja, i början var det som att hon inte kunde tänka på sin cancer. Hon behövde vara hemma två veckor efter operationen och det var jobbigt för henne. Hon fick inte dreja, som hon älskar, och började plantera fröer i mängder. Och hon var hemma hos oss mest hela tiden. Sedan har det gått väldigt mycket upp och ner. Hon har varit orolig för att sjukvården inte säger allt. Hon jobbar själv inom sjukvården och har lusläst varje journal och provsvar för att hon tvivlat emellanåt.”

Josefine är tacksam över att hon och hennes mamma har kunnat prata väldigt öppet om sjukdomen och alla turer som varit.

”Det känns fint. Jag fick följa med henne på ett av de första besöken, när hon skulle opereras men det inte blev av. Det var skönt att bli involverad så tidigt. Det hade inte känts bra om hon burit det själv hela vägen.”

Idag är Josefine glad över utgången, samtidigt som hon bär på en oro in för framtiden.

”Min mamma är allt för mig. Hon har alltid varit väldigt ung, haft mycket energi och velat hitta på roliga grejer. Jag tror det hade varit lättare att ta in detta om det var någon som var gammal och trött som drabbats. Det är svårt att se någon som verkar vara så frisk bli sjuk. Jag har också alltid tänkt att hon alltid kommer finnas hos och för mig. Men livet är ju ändligt och det är något jag behöver brottas med i mina egna tankar till vardags numer.”